Nu har jag fått en ny erfarenhet, jag har medverkat i mitt första webbinarium! Intressant. Jag är imponerad av att tekniken fungerade, hade en fördom om att det skulle krångla. Men jag kände mig trevande och jag ville ha något riktigt vettigt att säga innan jag tryckte på "handuppräckning". Vid något tillfälle tryckte jag "fel" och fick komma till tals trots att jag inte hade något vettigt att säga. Ha! Då har jag lärt mig det också...
Jag reflekterar också över att under webbföreläsningen "Det svåra samtalet" (som jag har tjuvtittat på) nämner man förmågan att tolka andras emotioner, känslor. Här beskriver man att ansiktet består av över 100 små muskler som uttrycker en människas känsla. Jag inser att jag är van vid att tolka känslouttryck i samtal med andra, särskilt tydligt blir det under ett webbinarium där man bara har ljudet och en något fördröjd och ryckig bild av min medtalare. Jag tycker att jag förlorar en dimension i samtalet. Men jag inser också att det kanske är en vanesak, att det går att träna upp hur man tolkar medparten under ett samtal genom nya medier. Kan bara konstatera att jag gillar face-to-face och har mycket att lära här...
Kan det ibland vara en fördel att bara höra vad som blir sagt utan att lägga in annat än orden i budskapet??? När kan det vara så? Jag tänker att ibland blir i varje fall jag påverkad av ansiktsuttryck och kroppsspråk och övertolkar dem, ibland blir jag osäker och blir otydlig i mitt budskap tillbaka.
SvaraRaderaBra frågor! Jag tror att jag är så van vid att tolka den extra dimensionen. Men jag har också lärt mig att fråga om jag är på rätt väg om jag tror att jag är på väg att övertolka ett ansiktsuttryck. Särskilt med barnen på förskolan: "Du skrattar... men säger att du inte vill bli jagad... Vi förstår inte..." Bra att träna dem att vara tydliga i sina uttryck, eller hur?!
SvaraRaderaAbsolut! Det händer ganska ofta tycker jag att barn uttrycker en sak men säger en annan. Jätteviktigt att träna på att vara tydlig med vad jag vill, hur jag vill ha det.
SvaraRaderaSåg du på "Nyfiken på..." I söndags? Jag tänkte på en grej i slutet då han frågar "har vi det bra?" Det tänker jag är en bra avstämningsfråga som man i och för sig lätt kan svara ja eller nej på och då kanske mer blir en sluten fråga. Men efter frågan skrattar ler Poul Perris lite och då tycker jag han inte tar frågan riktigt på allvar, han öppnar ju inte direkt upp för Fredrik Reinfeldt att svara nej. Hur tänker du kring det? Här har ju kroppsspråket igen en central roll i samtalet.
SvaraRaderaDen frågan missade jag. Jag vet inte om jag skulle använt den själv, för den ställer nästan lite krav på relationen. Det är inte många som skulle säga: Nej. på den frågan. Skulle nog hellre fråga: Hur tycker du samtalet har varit idag? Men jag är nog också en mästare på att flamsa bort en del frågor genom att avsluta med ett fniss eller skratt. Man fegar lite, liksom...
Radera