Att lära tillsammans

Mentorsutbildningen börjar lida mot sitt slut. Det känns på ett sätt befriande men också lite vemodigt. Vi har varit engagerade och nyfikna i vår lärgrupp, vi har haft mycket intressanta diskussioner, vi har lärt känna varandra och vågat blotta svagheter inför varandra. Just den gemensamma reflektionen är viktigt i ett lärande, tycker jag. Precis det som vi erbjuder våra adepter, att reflektera tillsammans med mig som mentor eller tillsammans i en hel adeptlärgrupp. Jag hör att det är givande för alla inblandade. Våra tankar och idéer blir synliga när vi uttrycker dem för andra. Att bära på en känsla av att något är på ett visst sätt kan förtydligas och förändras om jag lyfter den med andra. Vi hjälps åt att vrida och vända på perspektivet. Det aktionslärande samtalet med det reflekterande teamet är ett exempel på ett bra verktyg för att få syn på vad man är med om.

Jag skulle vilja fortsätta att hålla kontakten med min mentorslärgrupp, vi har nog ännu mer att lära med och av varandra, eller vad tror ni?!

Distans samtidigt som nunärvaro

Ju mer jag lär om detta desto mer förstår jag att jag inte kan. Det är min bestående känsla av uppdraget som mentor.
Pokka beskriver i sin föreläsning: Samtal som arbetsverktyg (27/2 2014) att medan samtalet pågår så kan samtalsledaren känna ett obehag och då vänds fokus till dig själv, ju starkare känsla desto mer självupptagen blir du, du slutar lyssna. Det gäller att hantera även sina egna känslor medan samtalet pågår.
Det gör mig uppmärksam på vikten av att hela tiden hålla en professionell distans i samtalet men samtidigt vara hundraprocentigt närvarande. Jag kan ibland tappa fokus när jag upptäcker mina egna begränsningar i erfarenhet, jag sitter och tänker på: Hur ska jag fråga nu? Hur ska jag få medparten att hitta sitt lärfokus? Risken är då att jag också förlorar möjligheten att möta adepten här och nu.
Det är mycket att tänka på i det professionella mötet!

IKT-spaning

Vad nyttigt det är att ibland använda en lupp på sin egen verksamhet. Dels inser man att det är mycket som görs på förskolan, men också att det ibland går fort och att vi behöver bromsa upp och reflektera på "görandet". Jag ser också att vi befinner oss i en process och att vi aldrig egentligen når målet. Det känns bra.

Jag skulle vilja utveckla min förmåga till delaktighet och att använda iPad:en (eller lärplattan som vi vill kalla den) ännu mer som ett verktyg i våra lärprocesser. Jag vill se ännu fler producenter bland barnen. Jag vill också locka till att använda lärplattan som en inspiration till bildskapande. Väldigt bra exemplifierat i studien: "Varför är din iPhone så stor?". Här talar man också om vikten av den medvetna pedagogen som är medforskare i denna, för oss "digitala invandrare", nya och outforskade värld.

Härligt jobb vi har! Att ständigt få befinna sig i utveckling!

Professionell hållning

Gillar det jag läser om professionell hållning på sidan 155 i boken "Samtalsfärdigheter...": "Professionell hållning definieras som att sträva efter det som gagnar medparten, dennes legitima behov istället för de egna." Målet är den andres bästa, inte att sätta gränser för att markera egen auktoritet. Hänger bra ihop med det H.Pokka pratade om på föreläsningen att vara vänligt inställd och  ha den andres välmående i centrum.

Svåra samtal med Helena Pokka

Efter en givande föreläsning med Helena Pokka funderar jag på hur viktigt det är att hitta balansen mellan medkänsla och medlidande i svåra samtal. Att öppna upp sig "lagom mycket", att kunna förstå men inte ta över den andres känsla.

Samtidigt måste jag som mentor hitta balansen mellan medkänsla och yrkesprofessionaliteten i mötet med adepten. Att förstå hens situation utan att vi båda fastnar i känslan, att hitta en balans mellan förnuft och känsla i yrkesrollen. Att fundera på vad som är rimligt att känna och vad som är viktigt att lägga åt sidan.

Ömsesidigt lärande i mötet

En klok mentor sa en gång: I ett lärande samtal lär jag ut 10% och lär mig själv 90%. Det är tänkvärt, tycker jag. Så mycket man lär sig genom att vara öppet nyfiken och intresserad av medparten i ett samtal! Vilket också gör det här uppdraget ännu mer spännande.

Frågor för reflektion

Vilka erfarenheter/kunskaper kan du bidra med?
Jag kan erbjuda lämpliga samtalsformer (som vi får under utbildningen) som leder till självreflektion.
Jag kan återkoppla till min egen erfarenhet och därmed ställa lämpliga frågor som kan ge självinsikt.
Genom att själv visa intresse, engagemang och förmåga till reflektion kan jag uppmuntra till detsamma.

Vilka är dina egna förväntningar?
Jag förväntar mig ett intresse från adepten, jag önskar se ett engagemang och en vilja att utvecklas.
Jag tror att jag själv kommer att utvecklas lika mycket som mina adepter.  Adepterna har den nyaste kunskapen, de nya teorierna - jag har erfarenhet av möten i vardagen. Vi lär oss alla i mötet med varandra, både privat och yrkesmässigt
Jag skulle vilja att introduktionsperioden för adepten också kan leda till utveckling i deras egna arbetslag, jag vill ge adepten nycklar och redskap så att det kan ske.
Jag vill skapa möten, både enskilda och i grupp, som är intressanta och utvecklande för alla medverkande.

Hur kan du se till att tid skapas som behövs för att ta vara på kontakten med adepten?
Genom att ge ett kalendarium i god tid så att adepten kan förbereda både sig själv och sitt arbetslag på våra mötestider. Jag vill vara väl förberedd till varje möte för att skapa goda förutsättningar, samtidigt som jag vill vara flexibel och följsam på att mötet kan ändra riktning beroende på adeptens behov.

Kan du vara långsiktigt engagerad?
Under introduktionsperioden är det lätt att vara engagerad - jag är varmt nyfiken på andra människor, särskilt när de är villiga att själva utvecklas.
Mentor och adept skapar en relation som kanske aldrig riktigt avslutas, jag ser att jag kommer att finnas tillhands vid behov även efter introduktionsperioden, men kanske under andra former.

Vilka hinder kan du stöta på?
En oförstående förskolechef som inte bidrar till praktiska möjligheter att träffas.
Adepten kan möta ett arbetslag som är förändringsovilligt, då kan min roll som mentor förändras och utvidgas.
En oengagerad adept som inte kommer till våra möten - det är viktigt att jag själv visar engagemang och intresse för varje adept för att ge bästa förutsättningar för lärande för oss alla.