Ju mer jag lär om detta desto mer förstår jag att jag inte kan. Det är min bestående känsla av uppdraget som mentor.
Pokka beskriver i sin föreläsning: Samtal som arbetsverktyg (27/2 2014) att medan samtalet pågår så kan samtalsledaren känna ett obehag och då vänds fokus till dig själv, ju starkare känsla desto mer självupptagen blir du, du slutar lyssna. Det gäller att hantera även sina egna känslor medan samtalet pågår.
Det gör mig uppmärksam på vikten av att hela tiden hålla en professionell distans i samtalet men samtidigt vara hundraprocentigt närvarande. Jag kan ibland tappa fokus när jag upptäcker mina egna begränsningar i erfarenhet, jag sitter och tänker på: Hur ska jag fråga nu? Hur ska jag få medparten att hitta sitt lärfokus? Risken är då att jag också förlorar möjligheten att möta adepten här och nu.
Det är mycket att tänka på i det professionella mötet!
